“Det är dags att förändra seriestrukturen på damsidan!”

0 0



I Sommarbloggen får olika personer inom innebandyn möjlighet att skriva varsin text i valfritt ämne som kan vara tankeväckande, inspirerande eller intressant för andra att ta del av. Dagens bloggare är Peter Åling, tränare i Fröjereds damlag.

Ökad kvalité, större utveckling och fler som spelar längre!
Är det egentliga problemet Damallsvenskan?

”Så många som möjligt, så länge som möjligt”, en slogan som lanserades i och med
SIU-modellen år 2012. Väldigt mycket fokus på utveckling av spelare, osv har det varit sedan dess. Nu är det dags för SIBF att göra slag i saken på riktigt, det är dags att förändra seriestrukturen på damsidan!

Hej på er i sommarsverige, hoppas att försäsongen rullar på bra och att längtan efter en normal innebandysäsong gör att det blir den allra bästa någonsin, främst till alla er spelare men även för alla föreningar som vill vara väl förberedda när verksamheterna ska fungera som vanligt igen.

Peter Åhling heter jag och jag har fått äran att skriva lite om Damallsvenskan, det är ett intressant ämne som egentligen handlar om hur vi inom svensk innebandy vill utveckla daminnebandyn. Det är ett mycket större ämne än att bara prata om en serie rakt upp och ner. 

Här får ni ta del av min resa inom flick/daminnebandyn, lite om mina erfarenheter och framförallt mina tankar och funderingar omkring hur vi kan utveckla daminnebandyn vidare.

Min innebandyresa startade i Karlskoga, en 11 årig pojke som testade på riktig innebandy, innebandy med målvakt. Spelarkarriären pågick mestadels i Karlskoga men det hans med några korta utflykter till närliggande klubbar också, allt från näst högsta serien till nedåt i seriesystemet. Ganska tidigt intresserade jag mig mer för tränarrollen eller rättare sagt ledarrollen. Mitt första ledaruppdrag hade jag redan som 13 åring och efter det har jag på ett eller annat sätt varit involverad som ledare inom innebandyns fantastiska verksamhet varje år.

Innebandyskolan och upp genom både åldrar och seriesystem har bockats av erfarenhetsmässigt, min största erfarenhet tror jag nog ändå är att jag fick följa Karlskogas P-96 kull från 6 års ålder och upp hela vägen till seniorlaget. Den resan har lärt mig så otroligt mycket om ledarskap, utveckling och människor, dessutom hade vi fantastiskt roligt under tiden. Så här i efterhand kan jag dock konstatera att om jag fick göra om resan skulle det se helt annorlunda ut, jag skulle inte alls göra på samma sätt. Det är väl det som kallas för utveckling. Parallellt, spelade jag eller coachade Karlskogas seniorlag eller något annat av klubbens lag.
Klubban hamnade på hyllan ganska tidigt, tiden räckte helt enkelt inte till, det gav mig helt enkelt mer att vara ledare.

När jag bara var ledare blev andra roller också aktuella, junior & ungdomskommittén inom Värmlands innebandyförbund ville ha mig med, det ledde även till utbildningsuppdrag och ledare inom distriktslagsverksamheten, uppdrag som jag har kvar än idag. I den här vevan befattade jag mig för första gången med tjejer inom innebandyn som ledare, tror det var år 2012.

När jag blev förbundskapten för Värmlands F-99 distriktslag, innebar det att jag skulle åka runt och titta på flick/dammatcher. Tidigare hade jag tittat på matcher när min dotter spelade men eftersom hon spelade i en annan förening än där jag var aktiv så krockade det alldeles för ofta med mitt eget, så jag kan inte påstå att jag sett jättemycket innan.

SDF-SM för flickor 15 spelades i Umeå 2014, här fick man verkligen chansen att se tjejer ”in action” ordentligt. Säsongen efter ändrades struktur för SDF-SM och det var dags för oss att försvara vårt guld från Umeå i Linköping där SDF-SM flickor 16 avgjordes. Vi lyckades och det var såklart fantastiskt roligt, dessutom hade mitt intresse för att utveckla flick/tjej/daminnebandyn vidare väckts till liv. Dessa båda turneringar och processen innan och emellan var oerhört intressant, jag lärde mig massor och kände ett sug efter att få fortsätta utveckla innebandyn på flick/damsidan.

Tillsammans med min familj flyttade vi vid denna tidpunkt från Karlskoga och Värmland till Mariestad och Västergötland. Tryggheten i Karlskoga där hela mitt liv kretsade omkring innebandyn byttes mot osäkerheten i Mariestad, vad händer med innebandyn nu? Jag har ju precis börjat utforska något nytt, flick/juniorinnebandyn hade så mycket utvecklingspotential, det var min supertydliga reflektion efter mina år med Värmlands F-99, vilket indirekt också innebär en utveckling av daminnebandyn.

När nästkommande säsong drog igång (säsongen 16/17) och jag hade bott i Mariestad 7-8 månader fick jag dock ett samtal från Lockerud/Mariestad, de ville ha mig som ledare för deras U/JAS verksamhet på damsidan. Uppdraget var glasklart från klubbens sida i U-laget vill vi att du ska få med så mycket spelare som möjligt under året och i JAS är målsättning att vinna DJ17-SM-guld. Jag tackade ja, jag ville fortsätta utforska damjunior/daminnebandyn.

Vi lyckades uppnå båda föreningens målsättningar, ofta spelade vi matcher i U-laget med två målvakter, fyra kedjor och tre backpar. Många spelare lockades tillbaka och ville spela innebandy igen, något som jag fortfarande än idag känner mig riktigt stolt över. Med JAS-laget lyckades vi vinna DJ17-SM-guld. Det blev tyvärr ingen fortsättning för mig som ledare, föreningen valde att ta in andra ledare istället.

Här startar egentligen mina tankar som jag vill dela med mig av vad gäller Damallsvenskan, jag hade följt tjejer på högsta nivån i Sverige under tre år, högsta nivån för 15, 16 och 17 åriga tjejer. Under dessa år var de bästa tjejerna i dessa åldrar i princip redan så bra att de var bland de bättre i sina allsvenska klubblag eller kanske redan spelade i något SSL lag. De som i sina klubblag inte hade möjligheten att spela i något annat lag än i föreningens juniorlag de kom efter ganska rejält rent utvecklingsmässigt. Eventuellt kanske det fanns ett seniorlag att spela i, ett seniorlag som kanske till och med spelade i distriktets högsta serie, det borde väl ha kunnat vara en bra utvecklingsmiljö? Eller? Det kunde dock också vara den lägsta serien, det beror helt på hur man se det. Det här såg jag redan då som ett stort problem, ett problem som tyvärr ser precis likadant ut idag, enligt mig. Visst beslutet att endast A-licensierade spelare får spela seniorinnebandy var positivt ur vissa perspektiv men för daminnebandyns utveckling har den inte påverkat jättemycket, det beror dock mer på seriestrukturen än själva beslutet att inga under 16 år får spela seniorinnebandy.

Sedan säsongen 18/19 har jag tillhört Fröjereds IF, ett litet avbrott gjorde att jag förra säsongen inte var delaktig förrän november månad, vilket medföljde att jag inte deltog i någon match med laget förra säsongen. Det blev egenträning för hela slanten.
Med Fröjered har vi spelat i Damallsvenskan under mina samtliga år som tränare i klubben, så jag har verkligen fått möjligheten att fortsätta med mina tankar och funderingar om hur damjunior/daminnebandyns utveckling ser ut.

Jag har följt Damallsvenskan på ganska nära håll de senaste fem säsongerna och nu är det tydligare än någonsin att seriestrukturen inte är till fördel rent utvecklingsmässigt. Jag tänker redogöra för vissa saker som jag tycker är viktiga i sammanhanget och som svensk innebandy kanske borde utveckla.

 

·         Utveckling av spelare

Först och främst behöver serien under Damallsvenskan, dvs Division 1, förändras. Överlag behöver det bli bättre kvalité på lagen i dessa serier, det för även med sig att kvalitén på spelarna blir bättre. Ena laget i en serie siktar mot Allsvenskan, medan något annat lag är ett kompisgäng. Ofta spelar de bättre lagen kanske 3-4 matcher/säsong där de verkligen ställs inför lite motstånd.

När serievinnaren tillslut ska spela kval till Allsvenskan har de spelat alldeles för få bra matcher, vilket gör att de är dåligt förberedda inför kvalet, om de dessutom lyckas ta sig upp till Allsvenskan har de väldigt svårt att etablera sig.

De lagen som hamnar i botten förlorar ofta sina matcher med stora siffror, vilket i sin tur gör att de föreningarna får svårt med att behålla spelare, det är helt enkelt inte så roligt när det andra laget blir för överlägset.

På det här viset utvecklas spelare för dåligt generellt och vi får färre som håller på längre.

·         Gör om Division 1

När säsongen 21/22 startar upp kommer det finnas 12 stycken olika Division 1 serier.

Distrikten ansvarar för att dessa serier finns, på vissa ställen i landet bildar lagen i det egna distriktet en Division 1 serie och på andra ställen har man skapat serier över distriktsgränserna. Det är alltså helt upp till distrikten själva, Svenska innebandyförbundet vill inte lägga sig i detta. Det har varit uppe för diskussion men SIBF är inte beredda att förändra, om jag förstått det hela rätt.

Här behöver SIBF tänka om, de behöver ta över bestämmanderätten, det behöver inte nödvändigtvis innebära att det blir förbundsserier utan det kan räcka med tydlig uppmaning till distrikten att hitta regionala lösningar. Sådana lösningar finns redan, de tydligaste exemplen på detta är Division 1 Region, där Värmland, Närke och Västmanland slagit sig samman och bildat en gemensam serie. Även den sk GUD Division 1 serien är ett bra exempel, Gästrikland, Uppland och Dalarna bildar den serien. För daminnebandyns utveckling på sikt behöver Division 1 serierna se ut så här i hela landet, minska antalet serier till 8 stycken åtminstone eller kanske till och med ner till 6 stycken.

Jag vet att det försiggår diskussioner om detta ämne inom och emellan vissa distrikt, framförallt så har distrikten i södra delarna av landet påbörjat en process som förhoppningsvis kan leda till någon typ av förändring.

Det känns dock väldigt beklagligt om inte SIBF vill vara med och utveckla detta.

·         Lag på rätt nivå

När jag sitter och skriver dessa rader dimper en av historiens mest anmärkningsvärda övergångar ner, Kalmarsund har presenterat Moa Tschöp som nyförvärv. Intressant, kul, imponerande, många ord skulle kunna användas här. Kalmarsund gör något väldigt intressant just nu, helt klart.

Det jag dock vill reflektera över är något helt annat.

44 lag spelade i Damallsvenskan säsongen som gick, 42 lag kommer till start i september. Alla vet varför, Covid-19 gjorde att alla kvallag fick gratisplatser och serien utökades, rätt eller fel?

Problemet fanns redan innan, 32 lag med alldeles för stor kvalitetsskillnad.

Nu ska alltså lag som låter alla vara med, som bygger sina verksamheter helt på egna produkter och i princip helt på ideella krafter tävla mot Kalmarsund med Moa Tschöp i spetsen. Är det rimligt? Svaret är enkelt, NEJ, det är inte rimligt.

Jag lägger absolut ingen skuld på Kalmarsund i detta, problemet är att det inte finns ett tillräckligt bra alternativ, det finns inte serier som täcker upp alla nivåer. Ett mellanting mellan nuvarande Division 1 och Allsvenskan behöver skapas, modellen finns redan i tidigare nämnda Division 1 Region och Division 1 GUD.

·         Varför?

Gör vi om strukturen kommer det leda till att flera föreningar kommer att kunna anmäla lag i seriespel, spel på rätt nivå är mycket mer attraktivt och gör att möjligheten för flera att spela ökar. Jämna bra matcher är roligt och utvecklande för alla, spelare såväl som ledare och domare, till och med sekretariatet.

Det här ser redan exempelvis Värmland effekt av, i fem år har de haft Division 1 Region och antalet anmälda lag har ökat succesivt, till nästa säsong är rekordmånga damlag anmälda till seriespel.

Lagen som tar sig till Allsvenskan via dessa regionala serier är betydligt bättre förberedda och har klart större chanser att kunna acklimatisera sig.

Som ung lovande spelare är dessa serier perfekt miljö att utvecklas i, från flicklag till Allsvenskan är det och bör också vara för tufft, Division 1 spel som det ser ut idag är ofta lite för dålig nivå för att det ska vara tillräckligt gynnsamt ur ett utvecklingsperspektiv.

Utvecklingen av enskilda spelare kommer över tid bli betydligt bättre, vilket innebär att det gynnar likväl Allsvenskan som SSL och landslag, fler spelare kommer hålla en högre nivå. Dessutom har vi skapat bättre möjligheter för fler att spela längre, våra intentioner måste väl ändå vara att alla föreningar ska kunna fortsätta att anmäla lag och spela innebandy på en nivå som är rimlig för den enskilde föreningen.

Är det inte så vi vill ha det?

 


TV: Veera Kauppi om att göra 100 poäng nästa säsong: “Lovar att jag kan försöka”

Thorengruppens finska världsstjärnas svar på poängfrågan: “Mycket press”

Matchrapporter:

Målfest för Västra Mälardalen borta mot Fröjered

Fröjered slog Kumla IBK efter Julia Adolfssons dubbel

Nora Pettersson tvåmålsskytt för Hagfors i segern mot Fröjered



Source link

Lämna en kommentar

Mailadressen kommer inte att visas.